Lillagummans bröstcancerblogg

Som vanligt vaknade jag med lätt illamående, torrhet i alla slemhinnor, lätt yrsel och ont i kroppen. Annars är allt bra.

Det tar en timme men sedan är jag redo för den lilla världen inom hemmets väggar. Illamåendet har dämpats med tablett, torrheten släppt med aloe vera juice och yrsla gör sig bara påmind ibland.

Nu var det de med hjärnan. Den har en lång startsträcka på morgonen. Det börjar med att jag försöker hitta ord som är självklara men som bara inte finns men fortsätter tack och lov med att de ibland kommer tillbaka. Så det är bara att börja med hjärnjympa så jag började med att läsa högt ur tidningen för maken om askregn och flygkaos. Funkade fint. Fortsatte glatt med att försöka diskutera konsekvenser – funkade inte alls. Gick tillbaka till tidningen i datorn.

Efter ett par timmar börjar hjärnsläppet ge med sig. Nu skriver jag till och med. Fattar ni hur fruktansvärt det är att inte  ha ord? Jag som normalt är en verbal person får skräckslag när det sätter in men börjar tack och lov lära mig att det är temporärt. 

Idag är den 4:e dagen efter cellgiftsbehandling 1 och jag känner att jag har kommit in i små rutiner som funkar. Livet pillar sig fram dag efter dag och jag känner att humöret är rätt bra trots alla små krämpor. Idag är det min första dag  utan kortisontabletter och vi får se hur det blir. Förhoppningsvis så går rödfärgen ner i ansiktet och rondören kommer på normal nivå men vi får se.

Fredag morgon brukar betyda att fredagsmys ska planeras – funkar bra när man har aptit och kan längta efter mat men just nu är nog fredagsmyset mest att maken kommer hem lite tidigare och att jag får tjöta hål i huvudet på honom.  Längtar redan.

Nej nu ska jag försöka komma in i duschen, få på mig kläder och äta frukost. De första två funkar fortfarande (i alla fall igår) men frukosten är ett kapitel för sig men skam den som ger sig. Ner ska den.

Ha de