Underbart att naturen är på väg att vakna. Utanför dörren har jag lite påskliljor som står i full blom i sina krukor och det är så underbart att bara sitta och titta på dem en stund. Lyckliga mig som får vara nära naturen.
I går tog jag en liten promenad till brevlådan för att hämta posten och bara få röra på mig lite. Gick iväg med god fart nedåt grusvägen och kände mig stark och pigg. En bit ner på vägen upptäckte jag till min fasa att jag börjat vingla och helt plötsligt tog all kraft slut och jag undrade om jag skulle klara mig hela vägen fram till lådan. Jisses vad jag blev rädd. Efter en liten vilostund vinglade jag mig sakta tillbaka och till min glädje så återvände lite krafter när jag drog ner tempot till nästan noll.
På eftermiddagen tog jag ytterligare en liten promenad men då tog jag den i ett tempo som för mig är snigelfart och det gick jättebra. Nu sniglar jag mig fram i naturen den närmaste tiden.
I morgon ska vi gå och handla – har avverkat tillstånd från maken att få åka med. Han föreslog att jag kunde låna hans mammas gåstol om jag skulle bli lite trött och vinglig. Tack gubben. Tänk att jag som avskytt att mathandla i åratal ska sitta här och se fram emot en tur till ICA.
Nej nu ska jag se om krafterna räcker till en liten tur i trädgården, kanske ta något kort på vitsipporna om de har orkat slå ut idag. I så fall så ser du dem här i morgon.
Lika lätt som jag har till skratt – har jag till tårar och det är precis en blandning av gråt och skratt när man läser dina underbara berättelser. Jag såg dig framför mig i rollatorn – Tomas hjälpande hand i all välmening brevid och du som fräser som en katt… kan själv…eller hur? Det är en skattepliktig förmån Bodil att få möjligheten att följa dig i din vardag och det känns som jag kan vara så nära dig på detta sätt… Det här är det näst bästa du gjort – det bästa har du kvar och du kan nog räkna ut vad det är – du ska bli frisk! Kram Carina