Lillagummans bröstcancerblogg

Nattvak är något som jag aldrig tidigare sysslat med. Krogen för sent på natten, efterfester på natten, lulliga promenader på natten och många andra aktiviteter som ändå var självvalda har jag gjort men att bara inte kunna sova är rätt nytt för mig. Det har hänt genom livet att jag haft någon oro som gjort att nätter blivit fördärvade men det här är något annat. Jag är helt enkelt inte trött på natten. Jag kan vara dödstrött på morgonen, sömnig efter frukost, få paltkoma efter lunch, behöva sova middag och ta en liten eftermiddagslur men jag sover inte hela nätter längre.

Jag lever numera i en annan värld - jag har cancer. Vi är rätt många som har eller har haft cancer men jag tror att vi är lite utanför allihop. Det är svårt att släppa tankarna på sjukdomen, även om jag försöker så gott det går. Det första folk frågar i ett möte är ju – hur är det med dig eller hur har du det eller något liknande. Vad ska jag säga? Tack för att du frågar men jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den här dagen eller den närmaste tiden eller jag mår skitdåligt men tack för att du frågar, eller ska jag göra som vanligt och svara jo tack det är bra.

Jag svarar alltid att det är bra för jag behöver inte någon som tycker synd om mig, jag behöver uppmuntran och höra om andra saker än sjukdomen. Ändå slutar det ofta med att jag pratar sjukdom som ”gamla” människor gör. Just nu är det ju sjukdomen som upptar i stort sett all min tid. Är det inte biverkningar av behandling så är det oro för nästa och vad den ska göra med min kropp. Jag vill vara med i livet och känna att det som händer utanför är viktigare än vad sjukdomen är. Men ibland är det svårt och jag ramlar tillbaka i min värld där jag bara umgås med likasinnade över nätet.

Jag har en i grunden positiv inställning och tar mig igenom mycket på grund av den men det jag vill säga med det här inlägget att det skulle vara en falsk bild om jag sa att det alltid är lätt. Det är många stunder varje dag när jag känner mig liten och sjuk. Men jag vill inte att det ska överskugga de stunder då jag faktiskt känner livsglädje, harmoni och trygghet. Jag har en rätt god prognos och det är jag glad för men samtidigt har jag en sjukdom som många dör i och det kan även gälla mig. Det enda jag vill är att försöka få livsglädjen att få övertaget så mycket av tiden som möjligt.

Jag är nog rätt bra på att skoja bort de dåliga, tråkiga tankarna och känslorna men ibland måste även de få utrymme för att jag ska kunna jobba med dem och sedan lägga dem till handlingarna. Det är nog detta som människor är rädda för – att jag faktiskt ska säga att jag är livrädd (ordet har fått ny mening). Att vara rädd om livet är faktiskt en basinstinkt vi har och att inse att jag har det till låns är en insikt som man får på köpet när man drabbas av cancer. När någon nära dör så kommer vi oftast i närheten av att förstå men när man får en dödlig sjukdom så är man helt plötsligt där i gränslandet och det värsta är att det inte är jag som får välja vilken väg det ska gå. Jag kan bara ta alla behandlingar som jag får och hoppas på det bästa. Att livet ska vinna över sjukdomen.

Det blev lite tungt det här men jag känner att det är viktigt att inte bara dela med mig av goda stunder eller att dela med mig ironiskt om händelser i min vardag utan även att berätta att det inte alltid är lätt. Jag använder ironin som ett vapen mot sjukdomen – och det är ett starkt vapen som gör att jag klarar många motgångar. Men ibland är det inte rätt och ibland får man vara liten och svag. Det viktiga är att det inte får övertaget och att när man är och sniffar i botten av avgrunden så ska man snabbt skynda sig upp igen.  Om det är genom vänner, familj, kolleger eller bara genom att se med ironi på sig själv spelar ingen roll – bara man tar sig upp.

Nu är gryningen här och jag ska vila en stund men sedan ska jag ut och ”fånga dagen”.