Ja, inte är det hjärnan som är klar men dock himlen. En lite risig natt med mycket illamående och många vakna perioder har utmynnat i en morgon till slut. När illamåendet är ständigt och alla slemhinnor lägger ner är det inget vidare, när jag dessutom inte kan sova så blir jag grinig. Huvudvärk och värk i senaste operationsärret gör inte saken bättre, men det gör det att klaga av sig lite. Så – nu är det bättre.
Jag vet att jag bara har några dagar kvar av den tuffaste perioden men just nu är det lite mörkt och trist och då är det lite längre till glädje och goda tankar. Det finns ingen ork till något och det är frustrerande. Jag vankar fram och tillbaka och ser hundratals saker som borde göras, som jag vill göra men orkar inte med något eller någon just nu.
Jag vill ut i världen, åka och shoppa, träffa människor och vara som vanligt. Just nu är jag nog lite deppig och och vill bara att tiden ska gå så att jag får göra roliga saker igen. Att spontant kunna göra det man vill, inte vara inlåst i en kropp som mår pyton. Ja, jag vet bara en och en halv vecka kvar sedan har jag en vecka som jag är bra men det räcker inte jag vill ha mer och det är nu.
Så – nu har jag klagat tillräckligt. Solen har gått upp och det kommer säkert att bli en rätt fin dag och jag får inrikta min lilla energi på att försöka se förbi det som borde göras och göra det lilla jag orkar. Jag hoppas att vi kan ta en liten promenad bort till grannens kossor idag och se på de nya kalvarna men då måste jag ha maken med för jag är så vinglig och yr. Förutom promenad så ska jag vara bättre på att vila för att sedan orka med att sitta en stund i trädgården.
Nej, det här låter lika tråkigt som jag är just nu – jag återkommer när det är ljusare igen.