Lillagummans bröstcancerblogg

Dagen D (deklaration) för vissa och dagen C (cellgifter) för mig – trodde jag.

Efter en orolig natt och en morgon och förmiddag med vankande och oro så kom jag iväg till sjukhuset vid lunchtid. När min sköterska kom och kallade in mig så berättade hon att resultatet av alla prover (vita blodkroppar, lever, hb m.m.) var jättebra så det skulle bli behandling som planerat. Hur det än är så när jag nu väl har genomgått natten före, oron inför så var jag beredd och taggad.

Jag vet inte om ni kom ihåg de små problem jag tidigare haft med min port a cath – den där grejen som jag ska få cellgifter genom. Den skulle opereras in en måndag men operationen blev uppskjuten så att den opererades in en torsdag för drygt tre veckor sedan av en klantig läkare som inte hittade någon ven och fick kalla på hjälp av en annan läkare och allt tog drygt en timme längre tid än vad en normal sådan operation ska ta. Samma käcka läkare ringde ju för en dryg vecka sedan och berättade att de råkat få porten lite fel så att ett av rören går in i ena förmaket i hjärtat. Troligtvis inte farligt, men om jag får dubbelslag eller ovanlig hjärtklappning ska jag genast höra av mig.

Nu undrar ni varför jag upprepar mig och drar hela historien om porten igen. Jo när den skulle användas i dag för första gången – förra gången var det ju för svullet så då fick jag cellgifter genom armen – så hittade de inte ”membramet” eller vad det nu hette så nålen gick inte in. När min sköterska försökt tre gånger så blev hon lite orolig och hämtade en kollega. In kommer en sjuksköterska av gamla stammen som bara säger att nu kommer hon vara lite hårdhänt men det här ska fixa sig och så sticker hon glatt vidare en fyra-fem gånger. Det gjorde lite ont de första gångerna, mer ont de kommande och de sista gångerna så tänkte jag många fula ord. När sjuksköterska två gav upp så tillkallades kirurgen som sätter in just portar – ja inte min klåpare utan hennes chef. Nu har jag inte stort förtroende för folk som kallar sig chefer men det visade sig vara en god man i sina bästa år. Ska nog pensioneras när som helst men han ingav förtroende helt enkelt. Han stack bara två gånger och sedan sa han kallt att den ligger åt fel håll och kan inte användas. Vi får titta på den någon gång i veckan.

Vad tror ni detta innebar för mig, jo inga cellgifter idag utan istället ny operation på onsdag för att rätta till porteländet. Det blir givetvis som vanligt vid operation med svält, hibiskrubb och nytt fint ärr mitt på bröstkorgen som inte läker på grund av cellgifter. Så fort operationen är klar så skickas jag upp till trettonde våningen (tur att jag inte är skrockfull) och får nya fina cellgifter.  Och därefter hem för att bli illamående, yr, vimsig och ha ont i ett nytt onödigt operationsärr. Tack kära sjukvården för den.

Jag försökte få dem att förstå att jag har armar man kan sticka i men si det gick inte. Det kan vara svårt att hitta vener i dem och de vill inte sticka för många gånger enligt sköterskan av den gamla stammen. Hade min sköterska fått bestämma hade jag nog fått som jag ville men läkaren tog över och han bestämmer. Operation på onsdag.

Fördelen är att jag fortfarande har aptit och har just klämt i mig en halv pizza och en starköl som tröst efter den eländiga dagen. Nu är jag trött och kommer snart att knyta mig för att få sova en god natts sömn före operationen.