Lillagummans bröstcancerblogg

Yes. Jag ser nästan ut som vanligt, bara lite ljusare och lite bättre klippning. Det går dessutom att sätta glasögonen i peruken men man får akta sig så de inte fastnar och hela håret åker av när man ska sätta på sig dom igen. Det var en väldig skillnad på den här lite dyrare och den billiga jag köpte tidigare (som backup). Den här är tunnare, ser mer ut som mitt vanliga lite ”fillsiga” hår och inte som det tjocka som är i den billiga. Färgen är lite askblond och och exakt samma nyans som mina kvarvarande ögonbryn.

Utan peruken ser jag nu ut som en cancerpatient. Lagom till hyfsat tillfrisknande ser jag verkligen sjuk ut. Jag har suttit en stund vid datorn som står på sminkbordet med en jättespegel på och jag uppteckte att jag satt och drog av små testar under tiden jag var inne och läste på cancertjejers hemsida. När jag tittade upp fick jag en chock, för jag hade skapat en två cm bred bena mitt på huvudet. Hur kul är det? Nej nu är det nog snart dax att raka av skiten för det ser ju ändå helt sjukt ut när det bara är hår på sidorna.

Nästa gång de ringer från FK kan jag erbjuda mig att komma dit för besikning. Bäst är om det är veckan efter en behandling så jag både vinglar, svamlar och är rödsvullen, med håret som extra krydda så kommer de nog inte att höra av sig igen. Annars räcker det bra med håret – som det är nu så kan jag skrämma slag på vem som helst.

Annars mår jag rätt bra, det känns att återhämtningsfasen har börjat. Jag behöver bara sova middag en gång på dagen och i natt sov jag faktiskt hela natten – hoppas det varar hela veckan för jag känner att jag behöver återhämta mycket krafter inför nästa behandling.

Krok inhandlades på byggvaruhuset och dessutom kompletterade jag med ytterligare några utemöbler. Jag behöver stolar lite här och där för jag orkar inte flytta dem så det ska finnas många platser att sitta på. Maken har tillverkat små ekbänkar som är utspridda på lite olika ställen för att jag ska kunna vila mig när jag är ute och går. Visst är han göör go.

Ja kroken är på plats och nu kan jag med andra ord ha dörren till tvättstugan öppen när jag vill – utan att den blåser igen var femte sekund. Jag försökte med dörrstopp men på grund av att trappan är precis utanför funkade det inget vidare. Känner mig nöjd med dagens arbete och ska nu vila middag.

I dag ska jag till frissan och få min riktiga peruk. Det är tur att det är dags för nu börjar jag bli riktigt tunnhårig och har små kala fläckar mitt på huvudet. I går föll testarna i så fort man rörde vid håret och det lär inte dröja många dagar till jag är helt skallig. Det ska bli spännande att se hur jag ser ut helt utan hår. Så här korthårig är ju ingen hit så jag kan föreställa mig att helt utan inte precis kommer att bli bättre. Det är konstigt att håret på huvudet ska ramla först – det hade varit bättre att håren på benen ramlade så jag slapp raka dem nu när våren är här.  Det verkar som om det börjar uppifrån och går liksom neråt för stubben under armarna var borta när jag vaknade i morse och jag är slät som en bebis på mina runda underarmar.

Ett stort problem är var man ska göra av glasögonen. När jag läser bok, sitter vid datorn eller läser tidningen så sätter jag dem alltid i håret. Där sitter de inte kvar längre – de måste ha hår för att stanna på plats. Kanske är dags att inköpa ett senilsnöre och ha dem runt halsen. Eller kanske ska prova hur de sitter i peruken först.

Jag ska åka en sväng förbi byggvaruhuset och investera i ett par små krokar så att jag kan ha dörren öppen när det är fint väder. Nu slår den igen så fort det vindar litegrann. Det blir nog ett lagom stort arbete idag att sätta krokar på ett par dörrar.

Nattvak är något som jag aldrig tidigare sysslat med. Krogen för sent på natten, efterfester på natten, lulliga promenader på natten och många andra aktiviteter som ändå var självvalda har jag gjort men att bara inte kunna sova är rätt nytt för mig. Det har hänt genom livet att jag haft någon oro som gjort att nätter blivit fördärvade men det här är något annat. Jag är helt enkelt inte trött på natten. Jag kan vara dödstrött på morgonen, sömnig efter frukost, få paltkoma efter lunch, behöva sova middag och ta en liten eftermiddagslur men jag sover inte hela nätter längre.

Jag lever numera i en annan värld - jag har cancer. Vi är rätt många som har eller har haft cancer men jag tror att vi är lite utanför allihop. Det är svårt att släppa tankarna på sjukdomen, även om jag försöker så gott det går. Det första folk frågar i ett möte är ju – hur är det med dig eller hur har du det eller något liknande. Vad ska jag säga? Tack för att du frågar men jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den här dagen eller den närmaste tiden eller jag mår skitdåligt men tack för att du frågar, eller ska jag göra som vanligt och svara jo tack det är bra.

Jag svarar alltid att det är bra för jag behöver inte någon som tycker synd om mig, jag behöver uppmuntran och höra om andra saker än sjukdomen. Ändå slutar det ofta med att jag pratar sjukdom som ”gamla” människor gör. Just nu är det ju sjukdomen som upptar i stort sett all min tid. Är det inte biverkningar av behandling så är det oro för nästa och vad den ska göra med min kropp. Jag vill vara med i livet och känna att det som händer utanför är viktigare än vad sjukdomen är. Men ibland är det svårt och jag ramlar tillbaka i min värld där jag bara umgås med likasinnade över nätet.

Jag har en i grunden positiv inställning och tar mig igenom mycket på grund av den men det jag vill säga med det här inlägget att det skulle vara en falsk bild om jag sa att det alltid är lätt. Det är många stunder varje dag när jag känner mig liten och sjuk. Men jag vill inte att det ska överskugga de stunder då jag faktiskt känner livsglädje, harmoni och trygghet. Jag har en rätt god prognos och det är jag glad för men samtidigt har jag en sjukdom som många dör i och det kan även gälla mig. Det enda jag vill är att försöka få livsglädjen att få övertaget så mycket av tiden som möjligt.

Jag är nog rätt bra på att skoja bort de dåliga, tråkiga tankarna och känslorna men ibland måste även de få utrymme för att jag ska kunna jobba med dem och sedan lägga dem till handlingarna. Det är nog detta som människor är rädda för – att jag faktiskt ska säga att jag är livrädd (ordet har fått ny mening). Att vara rädd om livet är faktiskt en basinstinkt vi har och att inse att jag har det till låns är en insikt som man får på köpet när man drabbas av cancer. När någon nära dör så kommer vi oftast i närheten av att förstå men när man får en dödlig sjukdom så är man helt plötsligt där i gränslandet och det värsta är att det inte är jag som får välja vilken väg det ska gå. Jag kan bara ta alla behandlingar som jag får och hoppas på det bästa. Att livet ska vinna över sjukdomen.

Det blev lite tungt det här men jag känner att det är viktigt att inte bara dela med mig av goda stunder eller att dela med mig ironiskt om händelser i min vardag utan även att berätta att det inte alltid är lätt. Jag använder ironin som ett vapen mot sjukdomen – och det är ett starkt vapen som gör att jag klarar många motgångar. Men ibland är det inte rätt och ibland får man vara liten och svag. Det viktiga är att det inte får övertaget och att när man är och sniffar i botten av avgrunden så ska man snabbt skynda sig upp igen.  Om det är genom vänner, familj, kolleger eller bara genom att se med ironi på sig själv spelar ingen roll – bara man tar sig upp.

Nu är gryningen här och jag ska vila en stund men sedan ska jag ut och ”fånga dagen”.

Fantastiskt väder och jag har orkat klippa ner 2 växters fjolårsved. Om jag gör det varje dag så tar det bara ett par veckor och sedan kan allt nytt komma. Det är en fördel med att vara sjuk och det är att man kan ta det lugnt med gott samvete. Normalt hade jag haft full parra genom trädgården och inte hunnit njuta.

Katterna fäller vinterpälsen och även den kan man dra av i stora tufsar. Jag växlar om och drar kattpäls ibland och hår från huvudet ibland. Det är tur att katterna inte blir skalliga - jag tror inte de skulle bli så snygga utan päls. Själv kommer jag givetvis till min fulla rätt utan hår, mina rena fina runda drag kommer äntligen till sin rätt.

Morgonen har bjudit på lite äventyr på landsvägen. Jag orkade inte hämta posten igår så i morse gick jag en morgonpromenad för att hämta den. En bit ner på grusvägen hör jag ett pling och inser att jag har tappat något litet – det visade sig att det var ett örhänge – med briljant!!!!

Nu är det så att samtidigt som håret åkte av åkte smycken på för att jag skulle känna mig lite kvinnlig. Jag har inte haft några smycken sedan förra operationen – mest på grund av att jag var tvungen att klippa vigselring och förlovningsring inför den första operationen och tänkte inte klippa några fler ringar om de skulle få för sig att operera mig lite mer. Nu kände jag däremot ett stort behov av flärd så smycken åkte på.

Vad är sannolikheten att man ska hitta ett litet örhänge på en flera hundra meter lång grusväg? Inte stor men döm om min förvåning när jag gick tillbaka så hittade jag det och det tolkar jag som om min otur har vänt och från och med idag har jag bara tur i livet.

Det innebär givetvis att alla småsår som nu har blivit infekterade av bristen på vita blodkroppar kommer att läkas inom kort, tröttheten kommer att vara som bortblåst och jag kommer att ha en energi som ett litet bi nästa vecka. Tänk vad bra att turen har vänt.

Nej det snöar inte utan det som faller är mitt hår.  I morse vaknade jag med huvudkudden full med hår och när jag tog i med borsten så föll det  i testar. Jag insåg att det bara var att ta tjuren vid hornen och klippa av skiten. Så nu har jag inte tofsen på huvudet längre utan den ligger snällt på bänken och ser död ur.

Jag tänkte använda tofsen i en keps men det funkar nog inte den är för hal och ramlar nog av, så jag sätter den på spegeln jämte perukerna. Det hade ju varit kul annars att se folks miner när man tappar håret offentligt. Nej jag får nog hålla mig till peruk. Ja nu tror jag att  jag är beredd på att resten ska ramla.???

Nej då var det nog dax att gå ut i trädgården och se om det är kallt om huvudet när jag nästan inte har något hår.

Ha en bra dag i det fina vädret för det ska jag ha.