Lillagummans bröstcancerblogg

Då var jag inne i den infektionskänsligaste perioden. Just från och med idag och fem dagar framåt är antalet vita blodkroppar i lägstaläget. Cellgifterna har nu lyckats slå ut förekomsten ordentligt och uppbyggnaden kommer först igång ordentligt i nästa vecka. Jag är därför enormt infektionskänslig och får därför inte vara i miljöer där det vistas många människor eller överhuvudtaget träffa personer med infektioner.

För att veta exakt hur låga mina värden är så har jag nu varit på vårdcentralen och tagit prover. Där är inte lätt att undvika personer med infektionen men jag gjorde så gott jag kunde och höll mig lite avsides. När jag nu ändå var ute och åkte så passade jag på att shoppa loss lite på vår lokala ICA. Bunkrade lite färdigmat och lite godis, något kul ska jag väl få ha under min karantäntid.

Det var inga problem att ta sig fram och tillbaka till vårdcentralen men tänk att en så liten ansträngning gör att jag nu är dödstrött. Det får nog bli mycket vila idag.

Några få har jag ju redan men jag längtar efter massor av blommor i trädgården.

Ett par hyacinter blommar vid husväggen och det är inte dåligt det men längtan är stor efter mer.

Vad skulle jag göra utan mina små pälsklingar? De ger tröst, sällskap, uppmärksamhet och lite jobb då och då.

Fritte  följer mig som ett ”rompedrag” hela dagarna och när jag vilar middag så passar han på att ligga vid min sida.

Hof  är däremot en jägare på dagarna och syns bara till när han kommer in och äter eller levererar hem lite nyfångad mat. På nätterna ligger han däremot under täcket hos mattis och värmer och tröstar när det är som värst.

Lyckliga mig som får ha mina pälsklingar.

Idag vaknade jag så in i norden trött och med fullständigt inaktiva slemhinnor. Gomseglet har skavsår, halsen har skavsår och tungan är en död klump. Vem vill äta frukost när man känner så?  Jag tror jag ska göra som chefen säger, skiter i frukosten och går rätt på lunchen.

Förutom dessa små skavanker så har jag äntligen blivit vis. Efter alla år utan så trodde jag det var kört men nu har den kommit – visdomstanden. Tänk så fantastiskt, trots att den sitter krokad runt tandbenet så har den lyckats lura sig fram genom tandköttet och strålar i all sin gulhet längst inne i käften. Den värker och skaver men jag har fått det ultimata beviset på att jag är klok som en uggla, jag har en visdomstand. Äntligen.

Segheten i hjärnan borde släppa nu (tycker jag) men den hänger kvar som en dimma som är svår att komma igenom. Igår läste jag lite bok för första gången sedan behandlingen. Det gick långsamt och jag orkade inte länge men jag känner att det snart kommer att bli lättare. Normalt brukar jag klämma en deckare om dagen när jag känner för att läsa och jag har därför fyra på lager för kommande klara dagar. De kommer att räcka länge med den takt jag har på läsandet just nu.

Maken bytte däck på min bil igår så jag kanske skulle ta en tur till byn idag för att se hur det går att köra bil. I morgon är det dax för provtagning och det vore ju synd att upptäcka att bilkörning inte är aktuellt när man har bråttom dit. Just nu finns det inga mediciner som hindrar att jag kör bil men jag vill gärna ha stenkoll på läget och där är jag inte riktigt ännu. Men övning ger färdighet så jag får väl övningsköra på grusplanen under dagen.

Nu är jag lite frustrerad. De ringde just från sjukhuset och berättade att tyvärr hade operationen vid insättningen av port a cathen inte gått riktigt som den skulle. Slangen som ska sitta i en ven har av någon oförklarlig anledning hamnat rätt i hjärtats förmak. Detta är (enligt läkaren) inte farligt och den går att använda vid kommande behandlingar – men om jag får hjärtklappning eller om hjärtat börjar ta dubbelslag så ska jag genast höra av mig till doktorn.

Vad händer när man får ett sådant besked tror ni? Jo hjärtat börjar galoppera i full fart mot dubbelslagen och jag kan inte bedöma om jag har hjärtklappning av beskedet eller av slangen i hjärtat. Skit, skit, skit. Jag skulle ha lyssnat på mitt sjätte sinne som sa att jag inte skulle ha någon port a cath. Det har aldrig varit några problem att sticka mig under alla år jag lämnat blod så varför skulle jag behöva en dosa med lång plastslang inopererad för att underlätta införsel av cellgifter, de kunde ha gått in på samma sätt som blodet tidigare gått ut.

Så hittills har porten bara varit elände och ännu har jag inte kunna använda den. Den sitter fel, såret läker inte och jag är fortfarande gul och blå efter operationen. Jag är med andra ord skitsur.

Nu har jag rengjort såret och passade på att rycka stygnen samtidigt – trött som jag är på sjukvården just nu så vägrar jag åka in för att ta fem stygn.

Så där ja, nu fick jag ur mig lite aggressioner och hjärtat lugnar sakta ner sig och det är nog dax att ringa vårdcentralen och avbeställa tiden för att ta stygnen. Därefter ska jag återgå till att ha en skön dag.