Lillagummans bröstcancerblogg

Idag kommer det bli en jättefin dag. Vinden har mojnat, solen skiner från en klarblå himmel och sakta värms jord och luft upp. Ännu en dag att försöka vara ute så mycket som möjligt för att återhämta krafter.

I mitt liv före cancern var jag nog en liten iller som alltid hade nya projekt på gång. Så fort jag påbörjat något så var nästa grej redan planerad. Jag älskade att ha många bollar i luften och att få saker gjorda och det snabbt. Nu har jag fullt upp med att ta en sak i sänder och planerar inte i förväg för jag vet inte vad jag kommer att klara just denna dag. Kalendern som normalt var full är nu i det närmaste tom och det är en ny värld.  Innerst inne så tror jag nog att detta är nyttigt för mig även om det ofta är jättefrustrerande. 

Jag är fortfarande seg i hjärnan men det börjar bli bättre. Nu kan jag komma ihåg att jag satt på diskmaskinen och inte bli överaskad när jag ser att lamporna lysa. Men jag undrar hur lång tid det tar till jag är åter i normal hjärnaktivitet?

Tack och lov så ska jag ju inte ut och köra bil, ta svåra beslut eller göra något annat krävande så jag kan i min lugna snigelfart pilla mig genom dagen och bara njuta av att krafterna återkommer.

Om någon undrar var körsbärsträdet har tagit vägen så är det innanför det som den gode maken kallar rådjurskyddet. Om jag varit något piggare skulle skyddet nog blivit något mindre.

Nu har han smitit. Jag lyckades utverka lite penséshopping hos vår lokale odlare sedan gick det åt skogen. Ja bokstavligt talat så krälar både lillegubben och grannarna omkring och plockar skräp i en dunge nästgårds.  I dagens upplysta tider skulle ingen drömma om att slänga skräp rakt ut i naturen men förr var det tydligen ett naturligt sätt att göra sig av med sin skit. Efter vad jag förstår så hittar de lite av varje både flaskor, kaffepannor, linoleummattor, frigolit, bakformar och  järnskrot i mängd. Så synd att jag inte kan vara med och röja. 

Istället för skräpröjning har mina krukor gått från

till och jag är nöjd.

Samtidigt som de första vitsipporna började slå ut i backen började mina biverkningar dämpas. I dag har jag mindre av alla biverkningar och börjar återvända till livet.  Jag ser fram emot en underbar dag.

Trots blåst så längtar jag ut och ska nog försöka tillbringa åtskilliga timmar ute idag. Det enda som ”ska” göras är att sätta ett minikörsbärsträd i marken och det ska bli riktigt roligt.  Arbetet för min del blir att se ut en plats och därefter sätter jag mig och tittar på när maken gräver, planterar, vattnar och gör viltskydd. Jag ska försöka att inte lägga mig i, men att överlåta plantering helt och fullt till maken och dessutom inte ha några åsikter är väl inte riktigt min grej. Kan övning ge färdighet???

Famnen full av blommor vill jag ge er som har kommenterat i min blogg. Det är underbart att höra av er och känna ert stöd och er värme. Den ensamhet som kan komma över mig ibland blir som bortblåst när en kommentar har dykt upp och jag känner att ni finns där för mig.

Tack.

Nu är det konstaterat att man ska inte gå på shopping dag 6 i en cellgiftsbehandling. I morse kände jag mig något bättre och det var dags att få åka med in till ICA för helgshopping. Äntligen skulle jag få komma ut och se lite folk efter att jag suttit hemma en hel vecka – vad jag längtade. Redan under vägen insåg jag att det var lite för tidigt efter behandlingen. Illamåendet sköljde över mig samtidigt som koncentrationen började svikta och jag fick lätt tunnelseende. Då borde jag dragit i bromsen.

Det blev en klart ny erfarenhet att stå och hålla sig i grönsaksdiskar, köttdiskar och mjölkdiskar allt medan maken fick hämta allt som skulle handlas. Till råga på allt så fick han packa i kundvagn, ur kundvagn, i kassar och i bilen. Vad skulle jag med och göra???????

Trots detta förmiddagsmissöde så har dagen artat sig bra. Jag börjar återvända till verkligheten och sakta men säkert börjar dimmorna avta och livet återvända.  I morgon blir det en ny och förhoppningsvis ännu bättre dag.