Lillagummans bröstcancerblogg

Att sova är ingen självklarhet längre. Det är något man får passa på och göra när det funkar och det är bara ibland det funkar på nätterna. Just nu sitter jag och mitt lilla troll Fritte och myser i stearinljusets sken och funderar över livet. Inte några negativa tankar utan mer filosofiska.

Natten är tyst och mörk på landet och det ger mig ett stort lugn att höra tystnaden. Under våren är det så många ljud som vaknar när bäcken forsar, fåglarna sjunger och får bräker för att komma ut igen. På dagarna hörs alla maskiner som behövs för att få stängsel iordning, mat till korna, träd i backen m.m. 

Men nu är det tyst och lugnt och Fritte och jag njuter.

Underbart att naturen är på väg att vakna. Utanför dörren har jag lite påskliljor som  står i full blom i sina krukor och det är så underbart att bara sitta och titta på dem en stund. Lyckliga mig som får vara nära naturen.

I går tog jag en liten promenad till brevlådan för att hämta posten och bara få röra på mig lite. Gick iväg med god fart nedåt grusvägen och kände mig stark och pigg. En bit ner på vägen upptäckte jag till min fasa att jag börjat vingla och helt plötsligt tog all kraft slut och jag undrade om jag skulle klara mig hela vägen fram till lådan. Jisses vad jag blev rädd. Efter en liten vilostund vinglade jag mig sakta tillbaka och till min glädje så återvände lite krafter när jag drog ner tempot till nästan noll.

På eftermiddagen tog jag ytterligare en liten promenad men då tog jag den i ett tempo som för mig är snigelfart och det gick jättebra. Nu sniglar jag mig fram i naturen den närmaste tiden.

I morgon ska vi gå och handla – har avverkat tillstånd från maken att få åka med. Han föreslog att jag kunde låna hans mammas gåstol om jag skulle bli lite trött och vinglig. Tack gubben. Tänk att jag som avskytt att mathandla i åratal ska sitta här och se fram emot en tur till ICA.

Nej nu ska jag se om krafterna räcker till en liten tur i trädgården, kanske ta något kort på vitsipporna om de har orkat slå ut idag. I så fall så ser du dem här i morgon.

Som vanligt vaknade jag med lätt illamående, torrhet i alla slemhinnor, lätt yrsel och ont i kroppen. Annars är allt bra.

Det tar en timme men sedan är jag redo för den lilla världen inom hemmets väggar. Illamåendet har dämpats med tablett, torrheten släppt med aloe vera juice och yrsla gör sig bara påmind ibland.

Nu var det de med hjärnan. Den har en lång startsträcka på morgonen. Det börjar med att jag försöker hitta ord som är självklara men som bara inte finns men fortsätter tack och lov med att de ibland kommer tillbaka. Så det är bara att börja med hjärnjympa så jag började med att läsa högt ur tidningen för maken om askregn och flygkaos. Funkade fint. Fortsatte glatt med att försöka diskutera konsekvenser – funkade inte alls. Gick tillbaka till tidningen i datorn.

Efter ett par timmar börjar hjärnsläppet ge med sig. Nu skriver jag till och med. Fattar ni hur fruktansvärt det är att inte  ha ord? Jag som normalt är en verbal person får skräckslag när det sätter in men börjar tack och lov lära mig att det är temporärt. 

Idag är den 4:e dagen efter cellgiftsbehandling 1 och jag känner att jag har kommit in i små rutiner som funkar. Livet pillar sig fram dag efter dag och jag känner att humöret är rätt bra trots alla små krämpor. Idag är det min första dag  utan kortisontabletter och vi får se hur det blir. Förhoppningsvis så går rödfärgen ner i ansiktet och rondören kommer på normal nivå men vi får se.

Fredag morgon brukar betyda att fredagsmys ska planeras – funkar bra när man har aptit och kan längta efter mat men just nu är nog fredagsmyset mest att maken kommer hem lite tidigare och att jag får tjöta hål i huvudet på honom.  Längtar redan.

Nej nu ska jag försöka komma in i duschen, få på mig kläder och äta frukost. De första två funkar fortfarande (i alla fall igår) men frukosten är ett kapitel för sig men skam den som ger sig. Ner ska den.

Ha de

Något jag var rädd för när jag gick iväg från jobbet den där dagen med både tårar och cancer i bröstet var att jag kände mig så ensam. Det har jag inte gjort sedan dess. Jag skulle vilja sända alla er som tänker på mig en jättestor kruka med   rosor.

Ett jättetack för att ni finns.

Lillagumman

Solen har gått i moln och jag strålar.

Tål inte solen just nu så med små lätta moln blir humöret mycket bättre. Nu ska jag ut och promenera lite med katterna. Troligtvis blir det bara runt huset men vadå?

Dessutom ska jag passa på att sitta i min fina solstol och bara njuta en stund.

Ja ni förstår att när illamåendet och yrsla tar paus så får man passa på att göra något kul.