Lillagummans bröstcancerblogg

Vaknade strax efter klockan fem med den där känslan av oro i magen som kommer som ett brev på posten när det är dax. Det är inte så att jag alltid går runt och tänker på min cancer varje sekund men just de här dagarna blir det så tydligt att jag faktiskt är sjuk. Kroppen som nästan har återhämtat sig ska inte få komma längre denna gången och det innebär att för varje gång jag får cellgifter så hinner den återhämta sig mindre och mindre. Jag undrar hur man mår de sista månaderna.

Det konstiga är att jag kommer inte riktigt ihåg hur snabbt biverkningarna sätter in. Är jag bara trött i eftermiddag eller har illamåendet börjat redan då. Efter två gånger borde jag ha koll på läget men det är vissa saker som faller bort. En del av biverkningarna förtränger jag mellan gångerna och blir lika överaskad varje gång de kommer.

Det jag kommer ihåg räcker och blir över, för i morgon är jag i alla fall illamående, trött men kan inte sova, börjar få svårt att äta, har ett ständigt sug i magen, smaken börjar försvinna och magen lägger ner. Har jag tur så börjar huvud, mag, tand och övrig värk först på fredag. Varför gör det så ont att bli frisk?

Men om en vecka så släpper illamåendet och om två veckor har jag återfått mina smaklökar och är på bättringsvägen och då är jag halvvägs mot målen. Det kommer säkert att kännas bra redan i eftermiddag när jag vet att jag har fått hälften av mina cellgiftsbehandlingar.

Den värsta tiden är faktiskt inte när jag väl är på sjukhuset och ska få cellgifterna utan det är väntan i går och idag när kroppen fortfarande tror att det ska finnas ett alternativ. Hjärnan har ju klart för sig att det är något som ska göras efter plan för att jag ska bli frisk men av någon konstig anledning så är inte riktigt resten av kroppen med på tåget.  Hela kroppen skriker ”vill inte” och det stoppar först när jag är i sängen och ska kopplas upp i alla apparater. När jag väl sitter fast med droppet så är det kört och då lugnar allt ner sig och oron stoppar och det är bara att följa med på tåget. När lugnet inträder så kommer tröttheten och då är allt på något konstigt sätt mer ok. – det är ingen idé för kroppen att strida mer. Låter det knäppt – Yes.

Idag ska jag åka in och bunkra sådant som jag kommer att behöva den första veckan då jag är så illamående att jag inte kan åka bil. Det är trots allt bättre att handla själv än att försöka förklara för maken vad jag vill ha. Nu har jag lärt mig vilka saker som kroppen behåller och vilka den inte vill ha kvar i magen de första dagarna. Paj går bra men bara vissa, soppa är jag så trött på så jag mår dåligt bara jag ser vissa förpackningar, bröd går bra de första dagarna, frukt med hög vattenhalt och gurka går bra hela tiden. Så nu ska jag bunkra pajer, proviva, meloner och gurka så att jag klarar mig några dagar. Dessutom ska jag köpa ”emser” som är nödvändigt för att klara av halsen när slemhinnorna lägger av. Det är inte den typ av shopping jag drömmer om men det är en shopping som är nödvändig för att klara sig de närmaste dagarna för har jag glömt något så går det inte att bara pipa iväg och köpa det utan då är det att vänta till maken har tid och lust att leverera. Nu är han jättebra på att köpa de saker som jag beställer men ibland kan suget efter en sak ha ersatts av sug efter något annat när han kommer hem med förstasugetvaran. Då är det inte lätt att vara maken som kommer med lösningen när den käcka hustrun säger usch till det hon två timmar senare var tvungen att ha just nu.

Suget kommer av cortisonet och det är konstant de första fyra-fem dagarna och samtidigt så är illamåendet konstant så när jag stoppar i mig det jag är sugen på så smakar det fel och jag mår illa. Visst låter det kul – i normala fall så gör ju choklad gott när man känner för choklad. Nu kommer jag inte att tåla choklad fast jag kommer att vara enormt sugen efter just en sorts choklad (vilken vet jag ännu inte).

SÅ! Då var jag klar med förberedelsearbetet. Nu har jag tänkt på allt som kommer att hända så jag ska vara förberedd och det innebär att jag borde kunna gå tillbaka till sängen och lugnt kunna sova vidare en timme eller två till. Det är bra att ha sovit ut före cortisonet kommer i kroppen för det blir ingen ordning med sömnen därefter. Det kommer däremot att bli fler inlägg den närmaste tiden för jag är ju vaken de konstigaste tiderna på dygnet och vad annat kan jag göra då än att blogga.

Nu kommer ångesten så sakta smygande. Jag blir lite oroligare har svårt att sitta still och det nästan kryper i kroppen så fort jag tänker tanken på att bli sjuk igen. Ja, jag vet att jag är halva vägen mot mål när den här behandlingen är klar men hela kroppen skriker att den inte vill vara med en gång till.

Det finns ett illamående som jag ännu inte har fått och det är det som kan komma när kroppen minns behandlingarna och allt vänder sig endast på grund av minnet. Det kan drabba friskförklarade patienter flera år efter avslutad behandling när de känner någon doft, hör något ljud eller måste besöka sjukhus av någon annan ofarlig anledning. Det lät som fjanteri för mig när jag läste det men börjar kanske förstå lite vad de menar. Bara tanken på att bli sjuk nästa vecka får mig att vilja smita iväg och sticka huvudet i sanden och glömma att jag har cancer.

Tack och lov så har jag haft en underbar helg och njutit i fulla drag av att umgås och vara ganska pigg. Men jag känner att det inte finns så stora reservkrafter längre. Jag blir trött av nästan ingenting och undrar hur det ska gå i slutet av sommaren när jag är i slutet av behandlingen. Då lär det väl inte finnas några krafter kvar och jag undrar hur lång tid det då tar för att nå den energinivå jag är på nu. 

Jag vet att jag inte ska gräva ner mig, så nu när jag har beklagat mig lite så gäller det att försöka njuta av kvällen och morgondagen och inte förstöra de sista dagarna med tankar på kommande behandling.

Nu har jag varit på vårdcentralen och tagit prover inför nästa behandling som förhoppningsvis blir på onsdag.  Det var inte min turdag utan det behövdes fem stick för att få ut lite blod. Vi började alla undra om det inte var bara de vita blodkropparna som försvunnit utan även de röda för det kom inget blod vid de fyra första sticken. Då är det ändå proffsen som tar blodprov hela dagarna som stack. Till slut så fick den nya sköterskan göra ett försök och hon lyckades. Så nu är två fina provrör lämnade och jag hoppas verkligen att mina värden är bra så att jag kan få behandling på onsdag.  

Besöket på vårdcentralen var jättetrevligt. Alltid lika kul att få komma ut och träffa folk. Träffade både på en granne och en arbetskamrat så jag blev kvar en halvtimme extra efter provtagningen. Nu börjar det märkas att jag har gått ner i tempo och känner att jag kan passa på att sitta och snacka bort en halvtimme och njuta av det.  Jag behöver inte stressa iväg till nästa möte, affär, uppdrag utan sitter glatt och pratar vidare med dem jag träffar. Det är ovant men skönt att kunna ta tillfället när det kommer och att bara njuta av den goda tiden jag har just nu.   

Så nu är det en och en halv dag kvar att känna mig frisk sedan är det ner i illamåendefasen igen. Vad ska jag nu göra idag och i morgon för att ta vara på tiden så mycket som möjligt? Jag ska nog åka till gamla huset och plocka rabarber och göra en rabarberpaj som maken kan få när han kommer hem idag. Tror att det skulle uppskattas.

Ska däremot undvika solen idag. För trots att jag inte har solat så har helgen inneburit en del sol på delar av kroppen vilket inte är bra. Jag är lite skär på armarna och det måste gå ner till på onsdag annars får jag skäll av min sköterska igen. Samtidigt som hon är noga med att säga att man ska leva som vanligt så får man inte få färg för då har man varit för mycket i solen. Jag borde nog ha satsat på heltäckande när jag varit ute men i det fina vädret kändes kortärmad skjorta som ett roligare alternativ än burka.

Nej nu ska jag få i mig lite mat och därefter bär det av ut på nya äventyr eller så sätter jag mig i skuggan under det blommande äppleträdet och bara njuter av de fantastiska dofterna.

Hänryckningens tid är här. Vad innebär det? Att vi är knepigare än vanligt eller att naturen gör att vi får energi och ny kraft efter en hård vinter. För mig är det nya fräknar på armar och ansikte och lite färg i trynet.

Naturen är fantastisk, alla växter kommer igen med massor av kraft och det växer faktist så det knakar. I dag fann jag den första liljekonvaljen och då är det väl äntligen vår. Eller nästan sommar. Härligt.

Hela världen är grön. Nu har vi äntligen fått vår-sommar även på västkusten och det är underbart varmt och det infaller dessutom med min bästatid så jag njuter i fulla drag. Dessutom så har jag äntligen fått träffa mina vänner i natura så jag har inte haft så mycket tid att blogga
I torsdags hade jag besök av våra gamla grannar, i går kom en av mina bästa vänner på besök och det var guld värt och i morgon kommer ytterligare ett par vänner på besök. Vad mer kan man begära av livet
Att få träffa sina vänner, prata med dem per telefon och att ha kontakt på något sätt är nog det som jag
uppskattar mest nu när jag är sjuk.

Jag saknar alla mina arbetskamrater men inte arbetet i sig men just att alltid ha många omkring mig att prata med och dela vardagen med. Jag saknar mina vänner på jobbet som jag går ut och äter lunch med och jag saknar mina vardagskontakter men just nu så har jag folk runt omkring mig nästan hela tiden så nu är det bra. Lillegubben är en klippa men oftast är det ju bara han och jag och ibland kan det bli lite enahanda. Inte för att det är något fel på gubben men ibland behöver man lite mer input och lite nya intryck.

Just nu är det bara nya intryck och jag är så lycklig för det.