I dag kom jag på att jag måste vaka lite extra över mig själv för jag glömmer ju hela tiden små detaljer. Efter första behandlingen var det smöret som gömt sig i micron och idag kom det ett par andra små saker som helt naturligt ska fungera som inte funkar.
Det började med tvättmaskinen. Hade varit lite förutseende och tänkt göra en enkel sak om dagen för att det inte ska lagras allt för mycket till sista veckan då jag kanske vill göra andra saker än det vanliga hushållsarbetet som samlats i två veckor. Så nu har jag tänkt att varje dag tvätta en maskin tvätt eller damma ett rum eller göra någon liten grej i alla fall. Det borde vilken idiot som helst klara och då även jag i detta fantastiska tillstånd. Jag koncentrerade mig och valde ut tvätt, stoppade in i maskin, gjorde iordning tvättmedel och sköljmedel, satte på både ström och vatten och startade. Gick och lade mig efter detta stora arbete och vilade i fyra timmar. Kändes rätt bra när jag vaknade så jag tänkte bara gå ner och lägga tvätten i torktumlaren och därefter återgå till vilan. Vad upptäcker jag då? Jo, tvättmedlet står kvar i sin lilla kula på bänken jämte maskinen. Bara att stoppa i kulan och köra om 60-tvätten igen. En rätt misslyckad tvätt, inte så energisnål, inte så vattensnål och inte så tidsbesparande.
Även diskmaskinen var nästan full så den satte jag igång ochlade i tvättkudden. Gick upp för att vila och upptäckte då att hela övervåningen var fylld av odiskat porslin – jag som alltid tar bort allt genast har hittat ett nytt sätt att tänka – det tar jag sedan. Detta nya sätt att arbeta ska motarbetas till varje pris.
Jag glömmer med andra ord de mest grundläggande saker som jag gör nästan utan att tänka normalt. Skitfrustrerande.
Ni ska jag gå ner och äta min paj som jag satte in i micron för 20 minuter sedan och som därmed var klar för 17 minuter sen och nu måste värmas. Det är bara att tacka hjärnan för att den kommer ihåg att det står mat i micron och inte smör.
Tusan vad jobbigt för dig gumman. Du kommer dig snart igen det vet jag. Du har i alla fall något att skylla på – jag börjar bli allvarligt rädd för mig själv. Före semesterresan i februari var det kameran jag beskyllde hela familjen för att ha förlagt. När vi köpt en ny, vi var hemma igen och jag skulle gå ut i den hemska kylan tog jag en annan jacka och vad låg i den fickan tro…?? I går satt jag och betalade räkningar och nu är den ena bankdosan borta – har vänt upp och ner på hela huset… Lika så satt jag och läste innehållet på en smaskig ljudbok som jag lånat och som förgyller mina resor till och från mitt älskade arbete – DEN ÄR HELT BORTA NU!!! Dessa två saker finns inte att uppringa någon stans – blir gaaaalen. Så du vännen – bekymrad dig inte mer än nödvändigt i alla fall om nu detta kan vara till någon tröst. Är bara lite irriterad på att jag inte har någon att försöka skylla på – de bara stirrar på mig med tom blick när jag försiktigt frågar om de sett mina förlagda saker… inte det nähä…..Bara att leta vidare och vårda de stackars celler som ännu är aktiva – kan det vara priten tro???? Stor kram på dig.
När du beskriver din dag låter det som om du pratar om mina barn… de glömmer alltid något, i alla fall när de ska göra mig en tjänst. Svårt att låta bli att le åt din berättelse men det är ju inte så roligt för dig. Kram vännen.