Lillagummans bröstcancerblogg

I går upptäckte jag vad som hänt under min dåliga period. Huset hade börjat gro igen och ingen har gjort något åt det.

Grannarna hade meddelat att de skulle komma och plocka brännässlor och jag hade glatt erbjudit mig att bjuda på fika. Det blev lite panik i lägret när jag vaknade först klockan tio vilket inte har hänt sedan jag blev sjuk. Kaka skulle bakas och huset skulle göras presentabelt. Med full fart gjordes fruktpaj och jag sprang ett varv med dammsugaren på nedervåningen och det blev snabbt lite snyggare runt omkring mig. Tänk vad fort det kan gå att få allt ganska bra och så svårt det ibland kan vara att komma igång med just städning – som är bland det värsta jag vet. När jag ändå var i farten körde jag ett par tvättmaskiner och en diskmaskin och när grannarna kom så var det kanske inte tipp-topp men helt klart ok. Jag tror att jag behöver få små besök lite då och då så att huset inte gror ihop.

När de gamla grannarna väl kom så hade vi det jättetrevligt även om jag inte deltog i plockningen så var jag där med glada tillrop och hjälp med var de finaste beståndet av nässlor finns. Nu är det inget problem att hitta just denna växt då den har fått breda ut sig på några hundra kvm bakom ladugården. Det är en enda stor äng med kirskål och brännässlor, men jisses vad det är grönt och fint.

Efter att grannarna hade plockat tre stora påsar med nässlor så satte vi oss och fikade och blev sittande riktigt länge och pratade. Vi saknar varandra de gamla grannarna och jag, så det är alltid lika trevligt att träffas. De blev lite uppdaterade när det gällde de nya planteringarna och jag blev uppdaterad med skvaller från gamla husområdet. Allt detta snackande passade ypperligt för en som suttit i karantän och bara längtar efter sällskap.

Ett par timmar efter de gamla grannarnas besök dök en av de nya grannarna upp och hälsade på. Eftersom hon hört att jag var i bästafasen kom hon med en liten blomma för att pigga upp. Tänk vilken dag – jag tjötade i stort sätt hela dagen utan uppehåll och var så pigg och glad när käre maken kom hem att han till och med fick läsa tidningen i fred utan att jag tjötade hål i huvudet på honom.

Tänk vilken skillnad det kan vara – ena dagen ligger jag med huvudet under kudden och kvider av värk och dagen efter studsar jag som en boll upp och ner och har energi som ett helt fotbollslag. Det skulle i och för sig vara roligt med några dagar till med energi men det är så med den här sjukdomen att man vet inte från dag till dag hur morgondagen ska bli. Så nu håller jag på att lära mig att njuta av den goda dagen när den är här för jag vet ju inte hur jag mår dagen efter. 

När jag blev sjuk så fick jag tipset att inte ta det där med städning så allvarligt utan passa på när man orkar. Det innebär inte att jag tänker städa alla bra dagar med energi - nej städning ska göras när det börjar bli sandigt i hallen, dammigt i hörnen så att det syns när man gjort det. Då kan man njuta av resultatet för då ser det sååå bra ut.  Det där med att dammsuga varje helg bara för att det ska göras är överreklamerat – tänkt att jag skulle bli så gammal för att förstå det, men man lär sig hela livet. Så idag springer jag över övervåningen med dammsugaren och sedan njuter jag av att ha ett rent hem i en vecka och blundar nästa vecka så att det blir värt besväret nästa gång.

Idag har det varit en något mindre bra dag och det på sista infektionskänsliga dagen.

I går kändes det som om livet hade återvänt. Jag satt under mitt parasoll och läste bok och njöt av det fina vädret. Åt frukt och sallad hela dagen och kände mig så nyttig och så bra. Tänkte att detta nya goda livet skulle vara en hel vecka men ack vad jag bedrog mig.

I morse vaknade jag klockan 3:00 med sprängande tandvärk, huvudvärk och i riktigt risig kondition. Efter en timmes ojande i sängen gick jag upp och pillade i mig tabletter och led en stund till tabletten börjat göra nytta.  Någon gång runt 6-snåret hade värken gett med sig och jag kunde gå och lägga mig och sova igen.

Det är skittråkigt när man tror att det är över för den här gången och helt plötsligt vaknar man med massor av småinfektioner på gång i kroppen. Bara ett litet, litet sår kan helt plötsligt göra att en hel finger svullnar och ser infekterad ut. Nu har sömn och tabletter gjort sitt och jag har inte fått hög feber vilket gör att det nog är på tillbakagång och det inte blev någon större infektion den här gången. Men visst blir jag lite orolig när skiten helt plötsligt slår ut hela kroppen när man tror att man håller på att bygga upp ny energi. Rädslan kommer för att jag inte ska hinna bygga upp mina vita blodkroppar och att jag inte kan få behandling nästa vecka på grund av det. Bara tanken på att behandlingarna ska dra ut längre än nödvändigt i tid gör att jag får rysningar. Vem vill vara sjuk längre än nödvändigt? Inte jag i alla fall.

När jag nu äntligen har vaknat till liv efter dagens vedermödor så fick jag nästa besked jag inte ville ha. Växthuset kommer först vecka 29 och inte inom nästa pigga period som jag hoppades. Om det hade funnits i lager hade leverans kunnat ske redan om två veckor men med min vanliga otur så var det slut och först i mitten av sommaren kan det levereras. Ja, ja det var väl kanske inte så farligt men jag hade sett fram emot lite odling även i år. Nu får jag inga grönsaker i år utan först nästa år, så lite sur är jag. Det får kanske bli ett par provisoriska odlingsskåp ändå så jag får lite tomater och gurka. Får se vad den lille gubben kan få ihop.

Nej tacka vet jag min lilla söta katt som just avbröt mig i skrivandet genom att komma in genom luckan skrikandes att han hade en såååå fin mus med sig. Han piggar i alla fall upp tillvaron när jag är tvungen att rusa fram genom huset för att slänga ut katt och mus. Om jag inte hinner i tid så intar han sin måltid på äkta mattan i matsalen där han har lärt sig att man äter fiiiin mat. Ja, vi andra äter på bordet i matsalen men han är ännu inte så kinkig att han prompt måste upp på matsalsbordet. Det går lika bra på mattan eller på stolarnas benvita klädsel. Visst är de små liven underbara.

Nej, nu ska jag försöka gå en sväng till brevlådan och hämta tidning och post. Ska försöka få med mig en nymatad katt som säkert behöver röra på sig efter det skrovmålet.

Slangarna är borta och såret nästan läkt så nu börjar det lätta livet. Det innebär skutt i duschen och skutt ur och sedan klar. Ja inte plasta in såret, duscha försiktigt och sedan plasta av och lägga om och ni förstår två timmar för en bagatell. Nej det är så skönt att ha blivit av med skiten så idag ska jag nog mest njuta.

Krafterna är ju inte riktigt på topp, så igår efter sjukhusbesöket blev det soffan resten av dagen. Passade på att uppdatera mig i alla tv-program och insåg att det har inte blivit bättre på TV sedan sista gången jag tillbringade en eftermiddag i tv-soffan. Idag tänker jag inte se åt TV:n utan ska försöka mig på en bok. Hjärnan har nog kommit i det stadiet nu när den kan klara att lästa något längre än icabrochyren.  

Helgens jobbande har tagit på krafterna så jag ska unna mig en vilodag idag. Bunkrade frukt och grönt under hemfärden så idag ska det dessutom bli lite nyttig kosthållning. Efter helgens lite tunga mat får det bli skinka med melon till lunch och sallad till middag. Det blir säkert bra för produktionen av de små vita som är så viktig just nu.

I dag är det äntligen dags att ta stygnen och framför allt bli av med slangar med kranar m.m. För en och en halv vecka sedan tyckte jag det var en evighet som skiten skulle sitta på bröstet men nu har tiden gått och den ska bort. Nu kanske jag inte ska ta ut någon glädje i förskott för med min otur så strular det säkert när den ska tas ur. Den här porten har ju inte varit så tursam om man säger så.

När jag nu ändå ska in till byn så ska jag nog passa på att shoppa lite. Jag ska ju inte träffa för många människor just de här känsliga dagarna men om jag håller mig på avstånd och inte tafsar på någon så kan jag nog shoppa lite mat i alla fall. Sedan få jag väl åka hem och snällt sätta mig i karantänen igen. Det blir roligare om jag har lite gott att äta.

I går hämtade vi hem ett litet japanskt körsbärsträd som nu blommar så fint utanför köksfönstret. Det hade levt sitt liv undanskymt bakom vårt gamla vedförråd och det höll dessutom på att dö under snölagren i vintras. Nu har det fått komma ner i vår perennrabatt och vi får hoppas att det kommer att trivas bättre där. Bakom vedförrådet stod även en liten magnolia som även den har fått en ny plats i solen.

När vi fikade hos våra gamla grannar så berättade jag om allt som ”vi”hade planterat under helgen och maken såg rätt trött ut när han frågade vem ”vi” var. Jag fick krypa till korset och berätta att det nog var han som planterat och jag mest varit påhejare. Vi konstaterade dock att arbetet går lättare när man har påhejare så jag kommer att få fortsätta med denna uppgift. Dessutom är jag fantastiskt bra på att uppmuntra när maken har det tungt och jobbigt som när han fick bära några små krukor som jag ville ha med mig från gamla växthusen. Då talar vi om krukor i storleksordningen 60 liter och i tjock fint porslin, men en del var det inga växter i så de var nog inte så tunga. Ja, han är nog glad att det är vardag igen så han får åka till jobbet och vila upp sig.

Nej, nu är det dax att kasta sig iväg. Var snälla och håll tummarna att allt går som det ska och jag blir av med både slangar och stygn.

Nu har vi lyckats få syrener, schersminer och buxbommar på plats men det blev inte riktigt som bilden ovan. Det är fortfarande säkert 10 meter utan växter. Så går det när man planerar i ett trädgårdsprogram som inte är skalenligt. Det som är på plats är däremot jättebra och det blir lite som på bilden i alla fall.

Jag väntar på att hitta höstsyren för det vill jag verkligen ha några plantor med men det verkar som om höstväxter är för tidigt att hitta hos våra handlare. De kommer senare enligt expertisen men det funkar inte för mig - jag vill ju plantera nu så att de har fått lite höjd till hösten. I väntan på höstsyren ska vi hämta en magnolia vid gamla huset idag. Dessutom ska jag få en buske av något slag av grannen. Ska bli spännande att se vad det blir. Bara det nu inte blir en paradisbuske, det verkar som om paradisbusken förföljer mig och dyker upp så fort någon vill ge mig en liten buske.

Vi köpte en liten fläder hos vår lokale odlare. De var lite spretig och hade stått ett par år på tillväxt så den är klart härdig och rätt stor. Fick den för samma pris som årets plantor trots dess mogna ålder. Kommer nog att ge ordentligt med blommor redan nästa år – mums fläderblomssaft.

I går var det väl inte det bästa planteringsvädret för människor men det är ju praktiskt när vattningen går automatiskt samtidigt som man planterar. Vi fick som sagt ner ett äppleträd i marken och dessutom 5 buxbom, två rosor och en ljusrosa rhododendron. Det regnade som sagt hela tiden men med Grundens bästa på kroppen så funkade planteringen fint. Maken var på väg att tröttna när han hittade en sten i formatet stor när vi skulle gräva en av groparna och den käcka hustrun bara tittar ner i gropen och säger: Ja, den måste bort.

När vi var klara med planteringen så upphörde regnet och vi kunde gå en liten promenad. Det är härligt att komma ut och strosa en stund och även om det går i snigelfart så är det viktigt att jag kommer ut och rör på mig för att återhämta så mycket kraft som möjligt före nästa behandling. Samtidigt är jag ju så infektionskänslig nu så jag försöker att ta det lite försiktigt. Men katter, make och jag var i alla fall ute och gick runt i ett par timmar och det var härligt.

I dag ska vi ta det lite lugnt och inte greja så mycket. Vi ska åka till gamla grannarna och fika och snacka lite skit. Dessutom ska vi hämta hem ett par krukor som jag ska fylla någon gång i veckan med lite sommarblommor. För nu ska det väl inte bli någon mer frost – eller.

För några månader sedan när jag fått reda på att jag har cancer så deppade jag lite för att vi inte skulle hinna få någon struktur på trädgården i år, utan att vi skulle bli tvugna att vänta till nästa år. När jag väl hade gett upp hoppet så blev jag mycket lugnare och meddelade maken att det kommer fler år och i år orkar jag inte. Vad hände då – jo han tog över och nu så står vi här i mitten av maj och mer än halva mitt sommarprojekt är redan gjort. Med mitt kontrollbehov är det nog bra att ibland bara ge upp och låta någon annan ta över och inse att det faktiskt händer saker ändå. Jag måste inte ha min lilla näve i alla syltburkar och jag behöver inte styra alla små projekt med järnhand.

Så idag tar vi dagen som den kommer och vi får se vad som händer.